Sen jag var liten har jag varit bra på matte, men sämre på språk (dvs engelska och svenska). Jag lärde mig läsa och skriva fortare än mina jämnåriga, men jag hade svårare med stavning, meningsuppbyggnad och andra svenskagrejer som man lärde sig. Jag har också känt länge att jag har haft svårt att uttrycka mina tankar i ord på ett papper, och få andra att förstå. (Det senaste speciellt.) Därför har jag sagt att ”jag är dålig på att stava och skriva”, och eftersom det faktiskt fanns lite sanning i det trodde jag på det. Sen har jag fortsatt säga så. Varför vet jag inte, men det har bara blivit så. Det blev en så kallad faktoid, som enligt stavningskontrollen i Word inte är ett ord. Jag hörde det första gången i sexan av min dåvarande rektor. Sedan dess har ordet hängt med mig, och jag blir lika glad varje gång jag får använda det, för det är ju ett så himla roligt ord att säga. Faktoid.
Men med tanke på att det jag nyss skrev bara hade ett enda stavfel (jag stavade känt med två n istället för ett som det ska vara), och att jag överhuvudtaget skriver just nu motbevisar mitt citat att jag inte kan stava och skriva (ej citerat, jag ändrade lite i det, tihihi). Så jag kan visst stava, men ibland blir det fel av bara farten. (Jag skriver väldigt snabbt, speciellt på datorn.) Plus, vad skulle stavningskontroll vara bra för om man aldrig stavade fel. ;P Eftersom ni förstår vad ni precis har läst (hoppas jag…), kan jag ju uppenbarligen också uttrycka mig i text. Lite fel kan det bli, men det är, som sagt, för att det går så snabbt.
Trots detta tycker jag fortfarande att det är svårt att uttrycka mig, men det är bara innan jag värmt upp. Sen går det jättelätt. Det är precis som när man tränar/springer. Om man börjar tokspringa innan man värmt upp går det inte så fort, och det ser inte heller så bra ut. Men om man värmer upp innan man springer är det lättare (tror jag) och det blir en mer behaglig springstil. I skrivningen är det nästan likadant, fast lite annorlunda.
Det finns två olika situationer. Situation 1: jag får en idé som jag sedan skriver ner. Exempel: det jag skriver just nu.
Situation 2: man får en fråga från någon annan som man förväntas svara på/skriva om. Exempel: en skrivuppgift i vilket skolarbete som helst som innefattar skrivande. Ett historia-arbete, en svenskauppsatts eller en engelsk presentation om pandor.
Vid Situation 1 är det (för mig) väldigt lätt att skriva, eftersom det var jag som kom på idén och jag har redan hunnit skriva tre/fyra meningar i mitt huvud innan jag börjar skriva. Det är Situation 2 som är svår(are) för mig. Då var det inte jag som kom med initiativet, och därför är jag lite osäker på vad som egentligen förväntas. Ska jag skriva om hur pandorna inte kom till Sverige, eller ska jag berätta om olika raser och färger. Därför frågar jag väldigt mycket innan jag sätter igång, men jag försöker nu på gymnasiet att inte göra det, för det kan ge mig högre betyg. (Konstigt va!? Fråga mig inte varför, en lärare sa så. Hej hej! :) )
Så jag sätter mig ner framför min dator, med instruktionerna i handen, kliar mig i huvudet och funderar ”vad var det egentligen jag skulle göra?”, tittar på instruktionerna, på det tomma dokumentet och bestämmer mig för att göra ett fint sidhuvud. Nu vet ni det (att jag gör fina sidhuvuden för att jag inte fattar vad jag ska göra). Sen läser jag på pappret igen, funderar en stund och skriver några meningar. Och sen några fler. Hipps vipps har det gått en halvtimme och jag har skrivit 300 ord. Hur gick det till?
Så ja, slutsatsen med det här är att jag kan faktiskt mer än vad jag tror, och att jag bara behöver tro på mig själv och försöka för att lyckas.
God natt alla, eller god morgon, eller god dag, när ni nu än läser det här. Nu ska i alla fall jag sova. :)
Kommentera