I tre års tid har jag haft en inre kamp om självacceptans, att hitta min identitet och att älska mig själv för den jag är.
För lite mer än tre år sen kände jag en känsla som jag aldrig tidigare känt, vilken följde tankar jag aldrig tidigare tänkt.
Jag pendlade mellan att vara glad och förtvivlad.
Ena stunden var jag i total förnekelse och låtsades som om inget hänt, och nästa stund tänkte jag... och tänkte... och tänkte.
Jag ville inte tro på det, samtidigt som jag visste att det inte var något fel på mig. Jag var rädd.
Men jag är inte rädd längre.
Mina nära och kära älskar, stöttar och accepterar mig för den jag är.
Jag lever i en tid och ett samhälle där det - jag - är allmänt accepterad.
Så varför ska inte jag acceptera mig själv om alla andra accepterar mig?
Jag är gay, och jag är stolt över det.
Jag är exalterad och nyfiken på hur framtiden kommer se ut - både min egen och samhällets.
Men jag är än mer tacksam över de före mig som offrade allt för att få vara med den de älskar.
Tack vare deras uppoffringar då kan jag och så många andra vara oss själva och älska vem vi vill nu.
"I see the World in colours"🌈❤💖💛💚💙💜
