I nästan varje klass finns det en person som alla vill vara kompis med, inklusive dig. Hen har allas uppmärksamhet och säkert fullt upp efter skolan när hen är med alla som vill vara kompis med hen. Alla vill vara bästis med den här personen, men det är bara ett fåtal som lyckas få den underbara platsen. Personen i fråga väljer vilka som får vara kompis med hen, och för det mesta är det inte du. Du känner dig utanför, och försöker därför ännu mer, men förgäves. Personen har gått vidare med sina vänner, och ställer de före dig. Men trots detta försöker du fortfarande bli kompis med personen, för tänk om du någon gång får det. Känner du inte igen dig i det här är du
a. personen som alla vill vara kompis med
b. en av de som får vara kompis med personen
c. ouppmärksam
d. det finns en annan oförklarlig anledning
Ni var bästisar förut, men ni har kommit ifrån varandra och nu hittar ni inte tillbaka till den vänskap ni hade förut. Personen du var kompis med har hittat nya vänner. Ni går inte i samma klass (klassrum) och har därför svårt att umgås hela tiden. Det har kommit andra, nya, spännande vänner som
a. går i samma klass som personen i fråga
b. bor på något annat ställe
c. har samma hobby/fritidsintresse som personen i fråga
d. stämmer in på både a,b och c.
Du har svårt att ta in att personen har lämnat dig för någon annan, men när? Hur började det? Hur kunde jag missa det? Kunde jag gjort något annat för att det inte skulle bli såhär? Vad jag kan göra för att återställa alltihop? Går det ens att återställa? Alla dessa frågor och minst lika många till virvlar i ditt huvud och gör dig ännu mer förvirrad. Det enda du vill är att ha tillbaka din kompis. Den kompisen du alltid var med när ni var små. Den som varken brydde sig om hur den såg ut, om dens hår var platt eller om ögonbrynen var tillräckligt noggrant ifyllda. Du saknar personen, vill att allt blir som förr. Men du vet att det aldrig kommer gå. Din föredetta kompis kommer fortfarande vara kroppsfixerad och utseendefixerad, oavsett hur mycket du försöker. Den gamla kompisen du hade kommer aldrig tillbaka, och det är bara för dig att acceptera att så här är läget. Det kanske är dags för dig att gå vidare. Din kompis har förnyat sig, och mest troligt är det till det bättre, så då kanske det är dags för dig också. Förnya dig, skaffa nya vänner, ändra hårfärg, frisyr, klädstil eller vad som helst. Möblera om i rummet, byta ut de gamla leksakerna mot tonvis av kläder. Börja sminka dig och bry dig om hur ditt hår ser ut. Skaffa dyra skönhetsprodukter som får dig att lukta gott och vara fräsch.
Men du vill inte ändra dig. Du vill ha kvar samma klädstil som förut, för du tycker om hur du ser ut. Du vill inte slösa upp alla pengar på dyra produkter, för du sparar kanske till en utlandsresa eller en nyare mobil. Det enda du vill är att ha det som det var förut. Ha kvar dina gamla kompisar, leka samma gamla barnsliga lekar, kunna hoppa studsmatta utan att vara rädd för hur håret ska se ut efteråt. Kunna skratta utan att vara rädd för att någon tycker att man är konstig. Kunna leva ett liv utan att känna allas blickar på en, fast de i själva verket kollar på affischerna som sitter uppsatta på andra sidan.
Att bli tonåring innebär många förändringar. Allt vad som har med puberteten att göra vet säkert de flesta. Men det är inte de förändringarna jag pratar om. Alla förväntar sig att man ska ta mer ansvar, och att man ska bli på ett visst sätt när man fyller 13. Man ska inte leka med dockor om man är över 10, man ska ha den nyaste iPhone modellen hela tiden, trots att de kostar mycket mer än vad som är rimligt och att man inte har råd att byta mobil en gång om året.
Ens tänkande förändras. Helt plötsligt blir man utseendefixerad och får kroppskomplex, man börjar oroa sig över finnar och annat otrevligt i ansiktet. Man börjar döma folk och man börjar tycka saker, t ex hur ens kompis kläder ser ut och varför den där personen gör så som den gör, trots att hen gör samma sak som för fem år sen. Man blir mer uppmärksam, fast mest på ett negativt sätt.
Nu har jag berättat en massa negativa saker. Ni kanske tänker, finns det ingenting bra med tonåren? Jo, det finns bra saker med tonåren, men det är saker som alltid är bra, så det behövs inte nämnas. Tonåren är allt som allt en väldigt jobbig period, speciellt när man byter kompisar med varandra och börjar förälska sig i killar. Skolan blir mer viktig än någonsin och man får prestationsångest. Man blir mycket mognare, men vägen dit är lång och krokig, med humörsvängningar och förälskelser.
Det jag har skrivit här är inte faktabaserad, det är bara utifrån mina egna erfarenheter och åsikter. Alla har olika åsikter, skriv gärna din i kommentarsfältet så jag får ta del av de. Om ni känner er kränkta på något sätt ber jag om ursäkt. Hoppas ni tyckte om mitt inlägg, jag rensade bara hjärnan på både gamla och nya tankar. Ser fram emot att få läsa dina åsikter. Skriv gärna också vad ni kände när ni läste inlägget, och om ni känner igen er i det jag skriver. Kram på er! ❤️❤️❤️
Kommentera